Mitt liv som ingenjör – Carl-Magnus historia

Valet av arbetsplats som nybliven ingenjör år 1964 var antagligen lätt för de flesta. Men om man inte var  intresserad av ett merkantilt jobb, produktionsledning eller konstruktionsarbete utan ville ägna sig åt kreativ verksamhet, fanns det inte många möjligheter på det goda 60-talet.

Efter en kort språk- och praktikantvistelse i Tyskland och några års försäljnings- och ritbordsjobb öppnade sig mitt ideala arbetsfält först 1971 då jag anställdes som projektkordinator för ett Sitra-projekt. Det ingick inte i mitt uppdrag att uppfinna något, men när projektet var slutfört blev jag slussad med mitt livs första patentansökan till den nygrundade Uppfinningsstiftelsen 1972. Min arbetsansökan ett år tidigare vid stiftelsens grundande antogs inte, så jag fick nu revansch!

Statsmakten ställde höga förväntningar på en innovativ utveckling av industrin 1960-1970, vilket hade lett till grundandet av Sitra 1967. Privata uppfinnare lockades också med i förnyelsen. Uppfinningsstiftelsen beviljades från början ett lagstadgat stöd av handels- och industriministeriet, Sitra och Suomen kulttuurirahasto. Vår uppgift var att granska nya lovande uppfinningar och finansiera de mest lovande projekten. Kunderna var privata uppfinnare och startupföretag. Min huvuduppgift blev marknadsföring av finansierade projekt till industrin, sk. licensing out i motsats till industrins uppköp av ny teknik eller licensing in.

Stiftelsen inledde verksamheten med relativt små resurser. Årsbudgeten var ca 1 milj. mk och personalstyrkan 6 personer, en verkstad för tillverkning av prototyper medräknat. Styrelsen bestod av representanter för det föregående ministeriet, Sitra, Tekniska högskolan, VTT och Patent- och registerstyrelsen. Av de uppfinningar vi stödde på 70-talet minns jag tex med.lic. Osmo Suovaniemis laboratoriepipett, tekniker Göran Sundholms hydraulkoppling och tekn.lis. Seppo Säynäjäkangas pulsmätare.

Förmågan att evaluera nya uppfinningar och produktidéer med siktet inställt på kommersiell framgång var ännu på 70-talet på en relativt anspråkslös nivå. Vi behandlade årligen 200-300 ansökningar av vilka ett 50-tal beviljades finansiellt stöd för tillverkning av en prototyp, patentering eller motsvarande utveckling. Patentbyråerna gjorde goda affärer på ”våra” projekt medan utomstående tjänster för marknadsföring ännu inte var tillgängliga den tiden. Privat uppfinningsverksamhet är som känt förknippad med skyhöga risker. De flesta uppfinningar som beviljades stöd nådde aldrig marknaden. Dessutom saknades privat riskkapital som tex Slush åtgärdat först i nutid!

Som ansvarig för marknadsföringen tog jag bla initiativ till stiftelsens deltagande i internationella licensieringsmässor, där enskilda patentinnehavare söker licenstagare bland företagen. Vårt deltagande i mässan TechEx i Atlanta 1978 resulterade tex i att jag sålde en patentlicens för Ekenäsbaserade uppfinnaren Olof Sundells uppfinning till ett multinationellt företag i Norge. Sundells unika metod för glasfiberlaminering togs bla i bruk för tillverkning av gasrör med 1500 mm diameter i ett arabland.

Vårt arbete för att befrämja privat uppfinningsverksamhet fick både ros och ris av uppfinnarna. Det var främst en inbygd byrokrati som fick mej att hoppa av efter 12 år och starta en egen konsultbyrå, Tech Center Ab 1984. När också konsultjobben började kännas rutin, tog jag medvetet risken att försöka lansera några i mina ögon lovande uppfinningar på marknaden. Jag blev startup-företagare i intimt samarbete med tre uppfinnare. Det blev den arbetsperiod jag upplevt som den mest givande i mitt ingenjörsliv.

Det var så bolagen Skywings Ab, Ecoheat Ab och SM Tecnology Oy uppstod åren 1992-1993. Det blev naturligtvis litet övermäktigt att ha hand om tre utvecklingsbolag samtidigt! Av de tre företagen överlevde bara Skywings, som efter 20 års verksamhet i hemlandet överförde tillverkningsrättigheterna till ett företag i USA 2012.

Kitewing seglare samlade på isen utanför Gäddvik

Vingseglet Skimbat/Kitewing är unikt både som en finländsk innovation och internationellt sett. Produkten finns idag i över 30 länder och är både nationellt (II pris i InnoSuomi, Nyland 2005) och internationellt (WISSA 1994, 2005) prisbelönt. Vårt vingsegel utvaldes 2011 av VTT till en av de 100 mest erkända finländska innovationerna under 1900-talet.

Avslutningsvis kan tilläggas att min ingenjörsbakgrund varit helt oersättlig för min karriär i det finländska innovationsnätverket under 40 år. Jag skulle utan vidare bli startup företagare på nytt – om jag vore tjugo år yngre!

Text & bild:
Carl-Magnus Fogelholm