Vem vågar modernisera EU?
Mellan 15 och 21 maj får vi förhandsrösta i EU-valet och söndagen 26 maj väljs våra europaparlamentariker för de kommande fem åren. Tyvärr har intresset för EU-valet varit svalt och valdeltagandet spås därför bli rekordlågt. Det är därför lätt att förstå kandidater som försöker mobilisera väljare genom att lyfta upp exempelvis varg- och skarvfrågan som centrala delar i sina kampanjer. En populär åsikt bland kandidaterna, inte minst i Svenskfinland, är också att säkra den inhemska livsmedelsproduktionen genom att höja jordbruksstöden. Att stöden, som de idag är utformade, leder till oskäligt höga markpriser och därmed försvårar yngre producenters satsningar glömmer man helt bort.
I maj 2018 publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långtidsbudget för åren 2021-2027. Totalsumman för långtidsbudgeten är 1279,4 miljarder euro vilket kan te sig som en enorm summa. Med tanke på att den motsvarar endast drygt en procent av medlemsländernas samlade BNP löser den ändå knappast Europas problem. Däremot bör den ses som en fingervisning om vad som är viktigt för EU och vart utvecklingen går. Projekt som EU är med och finansierar drar ofta till sig såväl privata som offentliga investeringar.
Till teknologiateollisuus.fi konstaterar Annika Hedberg från European Policy Center (EPC) att man i ljuset av EU:s nya utmaningar borde ha gjort ett annorlunda budgetförslag. Nu blickar budgetförslaget enligt Hedberg bakåt, inte framåt. Ser man på hur budgeten disponeras är det lätt att instämma i Hedbergs kritik. Enligt undersökningar vill en majoritet av EU:s medborgare att EU tar en större roll gällande säkerheten och det gemensamma försvaret, i budgetförslaget satsas endast två procent på detta. En annan fråga som varit högaktuell under de senaste åren och inte kommer att försvinna är invandringen. Situationen framförallt i Grekland och Italien är ohållbar samtidigt som medlemsländerna har anammat väldigt olika sätt att hantera flyktingströmmarna. En gemensam lösning på EU-nivå har efterlysts men med tanke på att endast 2,7 % av budgetförslaget går till gränsbevakning och hantering av flyktingrörelser lär vi få vänta på den gemensamma lösningen.
Ända sedan Nokia-epoken har Finland gjort sig känt som ett modelland för teknologi och innovationer. I kombination med Finlands högklassiga utbildningssystem kunde satsningar på digitalisering ge positiva effekter, inte bara för Finland utan för hela EU. Tyvärr har Europa på många områden halkat efter, något som en gemensam digital satsning kunde rätta till. I budgetplanen finns också en sådan satsning på 9 miljarder vilket är en ansenlig summa. Den bleknar ändå i jämförelse med jordbruksstöden som föreslås bli 365 miljarder euro eller en tredjedel av hela budgeten. Även till regionala stöd reserveras ungefär en tredjedel i budgetförslaget trots att undersökningar visar att deras effekter är väldigt kortsiktiga. Tanken med dem är att gynna fattigare regioner men det har också visat sig att de fattigaste regionerna inte klarar av att utnyttja de regionala stöden.
Även om jordbruksstöden i budgetförslaget minskar är de alltså fortfarande en tredjedel av budgeten. Tillsammans med regionalstöden utgör de två tredjedelar eller drygt 800 miljarder av de 1279 miljarder som långtidsbudgeten består av. Med tanke på hur diskussionen går i Finland är det inte osannolikt att andelen höjs före budgeten godkänns i parlamentet. Trots att det råder stor enighet gällande EU:s prioriteringar tenderar nämligen det egna landets direkta ekonomiska intresse att ha förtur i budgetförhandlingarna. Det gemensamma får ge vika eftersom det alltid även finns nationella val som måste vinnas. Under 2019 ordnas det förutom EU-val även åtta parlamentsval och åtta presidentval i medlemsländerna. Jordbruksstöd för att trygga den inhemska matproduktionen är enkelt att greppa för alla EU-länders medborgare eftersom den inhemska maten är överlägsen i kvalitet oberoende i vilket land man bor.
Som jag skrev i början riskerar valdeltagandet i EU-valet bli rekordlågt. Att locka väljare med försvar av gamla strukturer är ändå förödande på längre sikt. En allt större del av ungdomarna, speciellt högutbildade, ser sig främst som EU-medborgare. Åt dem måste det finnas tydliga alternativ som vågar ifrågasätta gamla strukturer och sätta det gemensamma intresset i fokus. Vilka kandidater vågar alltså ifrågasätta budgetförslaget och flytta tyngdpunkten i den mot innovationer, klimatåtgärder och ett gemensamt ansvar i flyktingfrågan? Vem vågar modernisera EU?
Kom ihåg att rösta!
Viktor Kock
