Uppochnervända världen i diskussionen om inkomstbaserad dagpenning.

De senaste åren har antalet förstagångsansökningar till Finlands arbetslöshetskassor legat på kring 10 000 i april. Under april 2020 inkom 83 100 förstagångsansökningar. I princip över en natt gick vi, på grund av coronaviruset samt dess begränsningar, från att ha haft ett stabilt sysselsättningsläge till den snabbaste ökningen av permitterade eller arbetslösa genom Finlands historia. Vi stod plötsligt i en situation där ”säkra” arbetsplatser inte alls var så säkra.

Under våren gick största delen av min arbetstid åt till att svara på frågor om permittering från våra medlemmar. Majoriteten av de som tog kontakt hade medlemskap i KOKO-kassan och jag kunde bekräfta att de vid en eventuell permittering hade rätt till inkomstbaserat arbetslöshetsunderstöd. Tyvärr fanns det även en del som inte hade medlemskapet i kraft. Vissa godkände utan omsvep att de inte sett något behov för medlemskap i arbetslöshetskassan medan vissa inte var medvetna om att de saknade medlemskap. Oberoende var resultatet detsamma, istället för en inkomstrelaterad dagpenning på i medeltal 80-100 €/dag under permittering fick de klara sig med grunddagpenning, 33,66 €/dag.

Samlingspartiets Elina Lepomäki dammade under sommaren av sitt förslag om en allmän, inkomstbaserad arbetslöshetsersättning. Centerns Katri Kulmuni hakade på och över en natt ändrade Finlands Näringsliv (EK) åsikt i frågan. EK har tidigare motsatt sig tanken om en allmän, inkomstbaserad arbetslöshetsersättning. Förslagets huvudargument är rättvisa. Eftersom endast en liten del av det inkomstbaserade arbetslöshetsunderstödet faktiskt betalas av kassans medlemsavgifter hävdar man att många betalar systemet utan att få ut något av det.

När man pratar med en medlem som varit omedveten om att hen inte har medlemskap i arbetslöshetskassan är det lätt att hålla med Lepomäki. Känslan av uppochnervända världen är överhängande då den politiska högern, tillsammans med EK, vill att staten övertar kassorna och ger ett universellt bidrag samtidigt som fackförbunden och vänstern motsätter sig tanken. Det finns all orsak att undersöka argumenten närmare.

Argumentet om att de som inte får inkomstbaserat arbetslöshetsunderstöd betalar, utan att dra någon nytta av systemet, utgår från uppfattningen om att det är fråga om en individuell försäkring. Tanken bakom ett inkomstbaserat arbetslöshetsskydd är ändå betydligt bredare än så. Den viktigaste funktionen av arbetslöshetsunderstödet är att det ska mildra kringeffekterna av att en bransch tillfälligt går sämre. Genom en viss tryggad köpkraft kan man undvika att andra branscher dras med i en lågkonjunktur. Jag blir uppriktigt oroad över att varken den politiska högern eller vänstern tycks komma ihåg detta i debatten. Visst, man kan och bör diskutera hur saker finansieras, men förminska inte arbetslöshetsskyddet till en individuell inkomstförsäkring. Det har förhindrat fler djupa lågkonjunkturer i Finland.
Enligt dagens system sköter arbetslöshetskassor knutna till fackförbund samt allmänna arbetslöshetskassan utbetalning av arbetslöshetsförmåner för sina medlemmar. Deras verksamhet regleras av finansinspektionen som bland annat kommer med riktlinjer om medlemsavgifterna. Riktlinjerna baserar sig på hur ekonomin ser ut. I branscher med låg arbetslöshet är medlemsavgiften lägre medan den i branscher med hög arbetslöshet är högre. Högre utbildning speglar sig också i lägre avgifter eftersom risken för arbetslöshet sjunker ju högre utbildning man har. Det är främst här man kan hitta argument för förbunden att motsätta sig en allmän arbetslöshetsförsäkring administrerad av FPA.

Enligt förslaget skulle kostnaderna för att upprätthålla det inkomstbaserade arbetslöshetsskyddet inte öka. Om arbetslöshetsförsäkringen administreras av FPA har man inte längre möjlighet variera avgiften branschvis eller enligt utbildning. Det skulle i praktiken betyda att avgiften stiger drastiskt för högutbildade. Samtidigt skulle nivån på arbetslöshetsunderstödet sannolikt sänkas på alla inkomstnivåer.
Vissa hävdar att förbunden per automatik motsätter sig förslaget på grund av egenintresse. Ifall arbetslöshetskassan inte längre är en del av medlemskapet i ett förbund är man rädd att missta många medlemmar, sägs det. Visst kan så vara fallet, men det förbund som tänker så borde absolut tänka om. Medlemsavgiften till arbetslöshetskassan utgör beroende på förbund mellan 1/6 och 1/3 av hela medlemsavgiften. Ifall förbunden inte kan motivera den största delen av avgiften måste vi fila på vår marknadsföring eller se över vår verksamhet. Här är det viktigt att vi inte faller i samma fälla som de som ser arbetslöshetsunderstödet som en individuell försäkring. Visst erbjuder förbunden sina medlemmar flera individuella förmåner men den största delen av avgiften går ändå till att upprätthålla en stabil arbetsmarknad. Förbunden har lyckats i sin uppgift när medlemmen aldrig behöver utnyttja exempelvis juridisk rådgivning eller rättshjälp.

Gällande arbetslöshetskassorna och det inkomstbaserade arbetslöshetsunderstödet bör förbunden komma med egna initiativ, det är trots allt vi som känner till situationen bäst. Ifall målet faktiskt är att få inkomstbaserat arbetslöshetsunderstöd till alla som uppfyller kriterierna för arbetslöshetsunderstöd är det relativt enkelt åtgärdat inom nuvarande system. Vid anställning ansluts man per automatik till branschens arbetslöshetskassa. Sedan kan man själv välja att gå ur eller byta kassa. Det här går bra inom nuvarande system då du inte behöver höra till ett fackförbund för att höra till deras arbetslöshetskassa. Med en sådan praxis skulle åtminstone ingen omedvetet stå utan arbetslöshetskassa.

Debatten kring inkomstbaserat arbetslöshetsunderstöd kommer med all säkerhet att fortsätta. Förhoppningsvis börjar man då prata om dess viktigaste funktion, att skydda samhället från lågkonjunkturer. Att man för en relativt liten extrakostnad kan utvidga denna ”konjunktursförsäkring” till att inkludera en personlig inkomstförsäkring är en extra bonus. Vissa väljer att inte ta denna extrakostnad eftersom de inte ser ett behov för den. Den valmöjligheten bör de ha även i framtiden.

– Viktor Kock, tf. verksamhetsledare DIFF – Ingenjörerna i Finland

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Liknande nyheter

27.02.2021

Synlighet inför kommunalvalet

25.02.2021

Unga ser behov av kollektivavtal och förtroendemän

23.02.2021

Välkomna med och fira Finlands första officiella dag för ingenjörer!